Strömming och sill kallas 'Havets Silver'.I färskt tillstånd glänser de som silver.
Strömming, tillhör familjen sillfiskar och är en underpopulation till Sillen.
Strömming är slanka i formen med ryggfena, utan sidolinje och urringad stjärtfena. Kroppen är starkt hoptryckt från sidorna och buken är försedd med ej skarpt kölade fjäll. Munnen är liten med underkäken skjutande framför överkäken. Tänderna är små eller saknas. Gällocket är utan räfflor och ryggfenans framkant sitter framför bukfenornas fäste. Antalet ryggkotor överstiger sällan 55 st.
En strömming väger ca 25 - 60 g och blir i normalfallet ca 15 - 16 cm lång, dock sällan över 20 - 25 cm.
Detta skall jämföras med västerhavssillen som har i medeltal omkring 57 ryggkotor och blir i genomsnitt ca 25 cm lång. Strömmingen är en i förhållande till västerhavssillen mager fisk.
Bl.a. skiljer det i innehållet av fettsyror och i halten fettlösliga vitaminer vilket påverkar fiskens hållbarhet under lagring. Vidare skiljer det i muskelproteinernas funktionella egenskaper, t.ex. deras vattenhållande förmåga.
Strömmingen har en fetthalt som uppgår till mellan 5 - 10 procent av kroppsvikten medan motsvarande siffra för västerhavssillen är 10 - 20 procent. Alla dessa faktorer påverkar råvarans egenskaper vid användning som livsmedel, varför insikten att strömming är en annan fisk än sill, är viktigt för konsumenten.
Det sägs att skillnaden på strömming och sill avgörs av fångstplatsen. Strömming fångas i Östersjön norr om en linje ungefär vid Kalmar.
Sill fångas söder därom, i vattnen runt Skåne och vid Västkusten.
Det finns en biologisk, smak och storlek skillnad mellan strömming och sill beroende på artskillnad skillnader i vattnets salthalt samt tillgång på föda. Sill i saltare vatten är fetare och mycket svårt att förädla genom syrning såsom strömming förädlas till surströmming.